Varför känns allt så meningslöst just nu?:'(
Bara 18 dagar kvar på sommarlovet och det känns som att jag inte har gjort någonting.
Jag har ju lixom gjort en hel del, men det känns som att tiden bara har sprungit iväg från mig och bara lämnat nån sorts konstig tomhet kvar hos mig.
Ca 2 veckor in på sommarlovet ungefär så fick jag äntligen en CYKEL av min morbror Magnus för (citerar) "mina fina betyg".
Efter EN DAGS CYKLANDE så blev jag sjuk i 40 graders feber i närmare två veckor, just i samma period då det blev extremt varmt så just då kunde sola alls.
Jag stannade hemma i Bor i ca en vecka och sen åkte vi till Hult och då började jag cykla igen. Efter TRE DAGAR så ramlar jag (av någon fullkomligt idiotisk anledning) och skrapar upp hela knäet.
Vi tänkte åka in till sjukhuset först men jag vägrade så under ca två veckor har jag knappt kunnat gå normalt och än mindre sola.
Därefter har det regnat i stort sett varje dag så jag bara kunnat sitta inne och tråka mig.
Men jag har ju fått besök från min kära Sandra från Sthlm och så har jag ju vatt på premiären för nya Harry Potter filmen (har vart nörd sen sex års ålder efter att ha läst den första boken) och den var faktiskt riktigt bra, bättre än jag trodde. Iallafall den roligaste hittills. Var och kolla på den med Louise och Rut och hennes lillebror och det var trevligt:) Har helt plötsligt blivit Harry Potter tokig igen så nu läser jag om alla böckerna en gång till:)
Och igår kom jag hem från Pappa i Danmark efter att ha varit där i 1 och en halv vecka. Har haft superkul, har bland annat varit i Köpenhamn och gått på Tivoli, snorklat en hel massa och bara slappat och umgåtts så mkt som möjligt.
Vi har oxå suttit ute i paviljongen med utsikt över havet och Sverige och grillat och haft det urmysigt.
Jag har på nåt sätt levt i en bubbla i min egen lilla värld och nu helt plötsligt kastats in i verkligheten för att inse att sommarlovet börjar lida mot sitt slut. Så nu gäller det att göra det bästa av situationen men det känns ändå så jobbigt. Som att man är helt ensam och bortglömd trots att man är omgiven av folk.
Aja slut på mitt klagande, jag ska iallafall försöka bli lite brun nu!
Kram Stina Lise
Jag har ju lixom gjort en hel del, men det känns som att tiden bara har sprungit iväg från mig och bara lämnat nån sorts konstig tomhet kvar hos mig.
Ca 2 veckor in på sommarlovet ungefär så fick jag äntligen en CYKEL av min morbror Magnus för (citerar) "mina fina betyg".
Efter EN DAGS CYKLANDE så blev jag sjuk i 40 graders feber i närmare två veckor, just i samma period då det blev extremt varmt så just då kunde sola alls.
Jag stannade hemma i Bor i ca en vecka och sen åkte vi till Hult och då började jag cykla igen. Efter TRE DAGAR så ramlar jag (av någon fullkomligt idiotisk anledning) och skrapar upp hela knäet.
Vi tänkte åka in till sjukhuset först men jag vägrade så under ca två veckor har jag knappt kunnat gå normalt och än mindre sola.
Därefter har det regnat i stort sett varje dag så jag bara kunnat sitta inne och tråka mig.
Men jag har ju fått besök från min kära Sandra från Sthlm och så har jag ju vatt på premiären för nya Harry Potter filmen (har vart nörd sen sex års ålder efter att ha läst den första boken) och den var faktiskt riktigt bra, bättre än jag trodde. Iallafall den roligaste hittills. Var och kolla på den med Louise och Rut och hennes lillebror och det var trevligt:) Har helt plötsligt blivit Harry Potter tokig igen så nu läser jag om alla böckerna en gång till:)
Och igår kom jag hem från Pappa i Danmark efter att ha varit där i 1 och en halv vecka. Har haft superkul, har bland annat varit i Köpenhamn och gått på Tivoli, snorklat en hel massa och bara slappat och umgåtts så mkt som möjligt.
Vi har oxå suttit ute i paviljongen med utsikt över havet och Sverige och grillat och haft det urmysigt.
Jag har på nåt sätt levt i en bubbla i min egen lilla värld och nu helt plötsligt kastats in i verkligheten för att inse att sommarlovet börjar lida mot sitt slut. Så nu gäller det att göra det bästa av situationen men det känns ändå så jobbigt. Som att man är helt ensam och bortglömd trots att man är omgiven av folk.
Aja slut på mitt klagande, jag ska iallafall försöka bli lite brun nu!
Kram Stina Lise
Kommentarer
Trackback
